Hur skiljer sig erfarenheten av att vara hbtqi mellan olika generationer, och vad förenar? Vi har träffat Jessica och Charlie vars berättelser visar hur villkoren har förändrats över tid, men också vilka utmaningar som finns kvar. De påminner också om varför varje röst spelar roll, inte minst i ett valår.
Min röst i praktiken
Årets tema innebär för Jessica och Charlie betydligt mer än ord. För Jessica är det nära kopplat till identitet och värderingar, samt ansvaret att delta i demokratiska samtal som präglas av nyfikenhet, vilja att förstå och att lära av varandra.
För Charlie handlar det om rätten att få uttrycka sig: att genom drag väcka viktiga samtal och genom sitt politiska engagemang omvandla ilska till något konstruktivt. Men det var inte alltid en självklarhet.
Mobbning under skoltiden och en skola som inte agerade fick Charlie att känna att det inte spelade någon roll att använda sin röst, eftersom ingen lyssnade. Vändningen kom när Charlie mötte någon med liknande erfarenheter. Att för första gången känna sig sedd och hörd blev livsavgörande.
”Jag vet helt ärligt inte om jag hade suttit här om jag inte hade mött den personen vid just den stunden.”
Framsteg och utmaningar
Utvecklingen har gått framåt. Modiga människor som tidigare höjt sina röster har bidragit till bättre lagstiftning och livsvillkor. Jessica och Charlie uttrycker därför stor tacksamhet mot tidigare generationer som har gjort det möjligt för fler att leva öppet.
Jessica lyfter också hur den ökade synligheten av hbtqi-personer i offentligheten gör skillnad.
”Att synliggöra olikheter handlar om att ge människor möjlighet att känna igen sig själva och mod att hitta sin egen väg.”
Den digitala utvecklingen ger idag fler möjligheter att hitta information, likasinnade och sammanhang. Samtidigt har det skapat fler arenor för hat och hot. Charlie berättar om egna erfarenheter av både våld och utsatthet, och hur det påverkar såväl individen som communityt.
”En person som annars hade varit engagerad, drivit frågor och gått i pride, kanske inte orkar eller vågar på grund av det den personen varit med om och blivit utsatt för.”
Charlie ser därför ett värde i att hbtqi-personer krokar arm över generationsgränserna.
”Det är en enorm styrka att kunna hjälpas åt. För oavsett hur olika vi har växt upp, så är ju allt vi båda vill att få leva och vara oss själva.”
När livet blir politik
För hbtqi-personer blir det personliga ofta politiskt. I ett valår blir frågor om identitet, rättigheter och människors vardag återigen föremål för debatt. Jessica belyser hur framsteg aldrig är permanenta.
”Historien har visat att demokratin aldrig ska tas för given. Rättigheter och friheter som många ser som självklara har tillkommit genom människors mod att använda sina röster, organisera sig och kräva förändring.”
Charlie vet att det är ett högt pris att använda sin röst. Efter en intervju med sin partner om deras politiska engagemang tvingades kommentarsfältet snabbt stängas av på grund av mängden hat.
”Hade jag läst de kommentarerna som 11-åring hade det inte gjort det lättare att komma ut eller hitta min röst”.
Facklan går vidare
Jessicas och Charlies berättelser visar att mycket har förändrats, men också att framsteg aldrig kan tas för givna. Varje generation behöver fortsätta försvara rättigheter, utmana normer och skapa plats för fler röster.
Kanske är det just där årets tema får störst betydelse. Att ingen generation börjar från början. Vi bygger vidare på de röster som kom före oss, och lämnar i vår tur något vidare till dem som kommer efter. En röst i taget.
Nyfiken på att se mer av tidningen?
Läs tidningen i sin helhet digitalt eller hämta ditt exemplar hos RFSL Jämtland Härjedalen på Kyrkgatan 45 i Östersund.
Driver du en butik, arbetsplats eller förening?
Hjälp oss gärna att sprida pridetidningen genom att hämta några extra exemplar.
