Det bubblar verkligen av Obel. Rummet fylls av glädje och energi, och leendet tar snabbt plats utanför hens eget ansikte. Men bakom den smittande närvaron finns en berättelse om att behöva välja mellan trygghet och att vara sig själv,
När samhällsklimatet hårdnar och stödet till hbtqi-personer minskar riskerar röster att tystas också i Sverige. Därför behöver berättelser som Obels synliggöras.
Konsten att överleva
Sedan uppväxten i Nairobi, Kenya, har Obel använt dans och teater för att uttrycka sig. Men att få full konstnärlig frihet som queer var långt ifrån möjligt i ett land med homofobisk lagstiftning.
”Hela min barndom och halva mitt vuxna liv har gått ut på att överleva och pröva om det är tryggt att vara sann mot mig själv, eller om jag måste kliva in i den version av mig som omgivningen accepterar.”
Tiden i Sverige har därför blivit betydelsefull. Som fristadskonstnär genom programmet ICORN kan hen uttrycka sig utan rädsla för hot, böter eller fängelse.
Att våga ta plats
För Obel handlar ”min röst” om att få tala med egna ord och att uttrycka sig genom kroppen. Det innebär också att låta rösten ta större plats utan att anpassa den efter tidigare erfarenheter.
”Jag har växt upp i en miljö där min röst bara fick utrymme när den passade in, och där jag blev lyssnad på endast om jag sa de rätta orden eller skapade den rätta konsten”.
Resan dit är inte enkel. Rädslan finns kvar, särskilt kring hur det hen skapar tas emot när det sprids på internet. Att avlära sig den rädslan har varit det svåraste. Men det går framåt, steg för steg – eller pole pole som det heter på swahili.
När kroppen får tala
Med sin konst har Obel kunnat utforska teman som är svåra att sätta ord på, inte minst erfarenheten av att få sin röst ifrågasatt eller förnekad.
”När jag ser människor uttrycka sig själva inspireras jag att skapa framträdanden som uttrycker omsorg, motståndskraft och glädjen i kroppar som min – kroppar som genom historien har marginaliserats, kränkts och reglerats av lagar.”
Konsten har också blivit ett sätt att skapa igenkänning och trygghet. Efter ett framträdande berättade en ung queerperson att Obel gett personen mod att vara sig själv. Då kände Obel att hens röst verkligen gjorde skillnad.
Men för Obel handlar ”min röst” inte bara om det som sker på scen eller i mötet med publiken. Det handlar också om hur rösten förstås i en större samtid. Något som blir tydligt när Obel beskriver hur hen skulle tolka temat i ett konstnärligt framträdande:
”Jag skulle utforska vad en röst innebär i dag, där många röster nästan blivit hesa av att be om sådant som borde vara självklart – fred, kärlek, omsorg, respekt och ett värdigt liv.”
Mod föder mod
Mötet med den unga personen visar att en röst sällan bara tillhör den som talar. När människor vågar uttrycka sig själva skapas utrymme för andra att göra detsamma. Kanske är det därför avvikande röster så ofta tystas – när en människa finner sin röst kan den ge mod åt fler.
Och för Obel fortsätter arbetet att höja volymen på den egna rösten – pole pole.
Säg hej till Obel
Nyfiken på att se Obel uppträda? Eller är du själv konstnär och önskar utforska nya idéer tillsammans med andra? Möt Obel under prideveckan eller hör av dig för samarbeten.
Instagram: @my_body_is_sore
Nyfiken på att se mer av tidningen?
Läs tidningen i sin helhet digitalt eller hämta ditt exemplar hos RFSL Jämtland Härjedalen på Kyrkgatan 45 i Östersund.
Driver du en butik, arbetsplats eller förening?
Hjälp oss gärna att sprida pridetidningen genom att hämta några extra exemplar.
